Adjö folkrörelse (till viss del)

En gästkrönika av Björn W

I del 1 i denna miniserie låg tyngdpunkten på relationen mellan marknadsföringsbolaget Svenska Hockeyligan AB och dess ägare – de 12 ideella föreningarna som vid varje säsongsstart uppfyller Svenska Ishockeyförbundets sportsliga, ekonomiska, arenamässiga samt organisatoriska krav för att få spela på den högsta nivån i dess seriesystem – Elitserien. Utöver detta var jag även inne och snuddade lite på det som jag anser vara ett tankemässigt och till viss del ideologiskt historiskt bagage som präglar vissa svenska supportrars, journalister och övriga tyckares åsikter i riktning mot att beslut ska fattas kollektivt och att man ska kunna ta ”demokratiska” beslut som begränsar enskilda juridiska personers handlingsfrihet inom helt lagliga domäner i civilrätten.

I denna andra och avslutande del ska jag fokusera huvudsakligen på den juridiska person som svensk elitlagidrott bedrivits i sedan dess begynnelse – en ideell förening ansluten, via ett specialidrottsförbund, till Riksidrottsförbundet, grundat den 31 maj 1903. Mitt argumenterande ska driva fram mot en personlig uppfattning kring vad jag som medlem i föreningen MoDo Hockeyklubb tycker att den borde ta för väg framåt i den utopiska situationen att jag skulle ha obegränsad makt över detta, men samtidigt försöker jag hålla ett ganska stort mått av allvar i texten, då det kommer att komma en del intressanta situationer framöver som bland annat berör svensk momslagstiftning och EU-domstolen, hur man långsiktigt ska trygga ett passionerat förhållande mellan Ö-viks invånare och dess hockeylag (kan det till och med bli starkare?), hur man kan skapa en avsevärt bättre finansieringssituation för vår arena samt en hel del mindre teman.

Inledningsvis kan det vara värt att skriva några ord om Riksidrottsförbundet. Redan 1906 fastslogs gemensamma amatörbestämmelser för de ingående specialförbunden och dess  föreningar. Bestämmelserna förbjöd de tävlande att delta i tävlingar om ”penningpris”,  ”att för ekonomisk vinning utöva eller medverka vid utövandet av gymnastik eller idrott”, ”att mot betalning meddela undervisning i gymnastik eller idrott…”, ”att sälja, pantsätta eller på annat sätt utnyttja vunnet gymnastik- eller idrottspris”, ”att med vetskap om förhållandet deltaga i eller medverka vid tävling eller uppvisning, där professionell idrottsman deltager eller medverkar…”, med mera.

Dessa regler levde i allt mer utspädd tappning kvar ända fram till 1980-talet, med stora skillnader mellan specialidrottsförbunden. Det är dock ändå ganska förståeligt att äldre journalister skriver om ”proffsen” när lockoutade NHL-spelare deltar i svenska ishockeyserier under hösten 2012. Den svenska idrottsrörelsen uppfostrades till att tycka att professionalism – idrottsutövande mot betalning i detta fall – var något förkastligt. I Nordisk Familjeboks Sportlexikon (1938) talas om professionella som ”försumma och så småningom blir mer eller mindre odugliga till annat arbete”. Förvisso kanske författaren hade rätt i sådana tankar – men finns det inte andra yrken och arbetsplatser som passiviserar sina arbetstagare och i grunden gör dem oförmögna att skaffa ett annat jobb om företaget inte längre finns där för dem längre?  Handlade verkligen denna omtanke om idrottsutövarna, eller var den svenska amatörismen ett perfekt kitt mellan socialdemokratiska folkhemstankar och brukspatroner som ville ha billig och lättadministrerad underhållning för sina arbetare?

Riksidrottsförbundets stadgar ska följas och enligt dem ska specialidrottsförbunden bestå av de föreningar som upptagits som medlemmar. Utöver detta finns sedan 1999 möjligheten att bedriva idrottslig verksamhet i något som kallas ”IdrottsAB” i RFs tappning, rent juridiskt rör det sig dock om ett vanligt aktiebolag. RF har dock lagt en begränsning genom stämmobeslut som säger :

3 a § Förenings IdrottsAB

”Med förenings IdrottsAB avses ett aktiebolag som till huvudsaklig del har till ändamål att bedriva idrottslig verksamhet och därtill naturligt anknytande verksamhet och i vilket upplåtande förening har röstmajoritet på bolagsstämma.”

http://www.rf.se/ImageVault/Images/id_18499/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

 Det är detta som brukar benämnas 51%-regeln – att ett förening som bolagiserar sin tävlingsverksamhet måste behålla röstmajoritet på bolagsstämman i IdrottsAB. Detta har varit upp till debatt och personligen har jag ett antal invändningar mot detta.

*Motståndet mot självständig idrottsverksamhet i andra juridiska personer än Ideella föreningar bedrivs på RFs stämmor ofta hårt av specialidrottsförbund där detta ändå inte är aktuellt. Minimala specialidrottsförbund har på dessa stämmor lika stort inflytande som fotbolls- eller ishockeyförbund.

*Underförstått måste man från RFs sida säga att driften av idrottsverksamheten blir bättre i ideella föreningar. Men är det verkligen så när exempelvis vår egen förening, MoDo, har cirka 3 000 medlemmar – men dess högsta beslutande organ (årsmötet) i bästa fall besöks av ett 100-tal personer? Själv har jag aldrig besökt ett årsmöte, trots 24 års medlemskap och väldigt många åsikter om föreningen. Modellen ställer onekligen höga krav på föreningarnas anställda tjänstemän att förvalta det tysta förtroendet väl.

*Hur efterlevs andra intressenters än medlemmarnas synpunkter i de ideella föreningarna? MoDo har ett publiksnitt som är dubbelt så stort som dess medlemsantal och antalet människor som i någon utsträckning kallar sig för ”MoDo-supporter” i Sverige är troligen sexsiffrigt.

*De pengar som hade kunnat fås ut vid börsintroduktioner av IdrottsAB hade troligen varit mycket större om absolut majoritet hade kunnat uppnås för enskild person eller annan intressent. Att vår egen klubb kan stå och mer eller mindre be om mer skattepengar från kommunen för att vi har en för stor andel lånefinansiering för vår arena (och därmed i koncernen förening + arenabolaget) är däremot något som inte väcker någon särskild debatt. Kommunens invånare ska tvångsmässigt finansiera arenan som ett kollektivt behov, istället för att vår verksamhet finansieras i högre grad av dem som vill stoppa in pengar i den, mot ett beslutande inflytande eller helt enkelt av känslan att det är skönt att vara med och äga ”sin” klubb.

Oavsett hur det är med detta så måste RFs stadgar följas till dess de förändras på stämma, eller för MoDos del – tills man tar ett eventuellt beslut om att delta i en liga som inte organiseras av Svenska Ishockeyförbundet som är anslutet till RF.

Om man då går över gränsen till det som kan anses utopiskt så finns det faktiskt en del aspekter som gör att RF antingen ändrar sina stadgar eller finner motstånd mot detta meningslöst.

Momsen

Ett tydligt skäl för att favorisera den ideella föreningen är att de inte varit skyldiga att redovisa (eller lyfta moms) om de inte bedrivit kommersiell verksamhet vid sidan av idrottsverksamheten. Detta är något som ses som en administrativ lättnad för många mindre föreningar, men detta ifrågasätts av EU-kommissionen då man anser att det strider mot EUs momsdirektiv. Sveriges regering föreslog att föreningar med mindre än 1 miljon kronor i årsomsättning skulle undantas, men även detta avvisades av kommissionen. Finansminister Anders Borg hävdar att Sverige kommer ”driva detta ända in i kaklet” i EU-domstolen och att nuvarande regler kommer att gälla ett antal år framöver. I detta resonemang kan man dock se en viss uppgivenhet och det går egentligen inte att se något skäl till varför en specifik typ av juridisk person ska vara momsbefriad. Personligen tycker jag administrationsargumentet från svenskt föreningsliv är dåligt – vad det handlar om är oftast att sätta upp en momskod på varje transaktion i redovisningssystemet (eller så är antalet transaktioner ändå så pass begränsat att man inte behöver ett redovisningssystem), dra ut en momsrapport en gång i kvartalet och betala in momsen. Redovisningsskyldighet för moms innebär också att man kan dra av ingående moms, vilket inte är fallet idag. Snarare är väl detta något som skulle innebära att vi får nedläggning av oseriöst administrerade föreningar och jag kan inte se den stora samhälleliga förlusten i det.

Sammantaget tror jag att favoriserandet av den ideella föreningen får sig en knäck när (inte om, i min uppfattning) undantaget från momsredovisning för svenskt föreningsliv faller i EU-domstolen om några år.

De större proportionerna

När Nordisk Familjeboks Sportlexikon gavs ut spelade Alfredshems IK ishockey inför några hundra åskådare på snöläktare, idag spelar MoDo inför 6 000 åskådare, 25-30 gånger per år, i en arena som kostade cirka en kvarts miljard kronor att uppföra. Den ideella föreningen höll inte som administrativ lösning för arenan och man startade ett arena(aktie-)bolag som då även principiellt skiljer den ideella föreningen från betalningsansvar för arenans skulder. Räntorna och amorteringarna har börjat bli påfrestande när det inledande publiksnittet på 7 000 personer/match letat sig ner mot 6 000 och kostnadsläget i övrigt försämrats. MoDo är inte på något sätt ensamt om situationen, även om ägandeformerna för arenorna skiljer sig mellan elitklubbarna och direkta, nominella jämförelser för ägandekostnader blir svåra och säger ganska litet.

MoDo och de andra klubbarna i Elitserien betalar sina spelare heltidslöner sedan länge och är därmed en del av den professionella (yrkesmässiga) världen. Spelarna kan idag tjäna 100 000 kronor i bruttolön/månad utan att detta är något som sticker ut från mängden. Att då driva detta i något som kallas för ideell förening är i sig självt en anomali. Det handlar om underhållningsverksamhet som omsätter miljarder sett till hela Elitserien, om fastighetsinvesteringar och -drift, om marknadsföring av städer och regioner i samarbete med politiker och övrigt lokalt näringsliv.

Vad är då det högsta beslutande organet för detta och hur pass väl är intressenterna representerade? Jo, på samma sätt som 1938 – genom ett årsmöte i den ideella föreningen för något 10-tal närmast sörjande. Vi må skrika hur mycket vi vill i bloggar, på forum eller i sådana här mastodonttexter, men det har ingen formell betydelse i förhållande till hur MoDo Hockeyklubb ska sköta sin verksamhet.

Passionen och ägandet

Jag vill här släppa MoDo för några sekunder och gå över Atlanten ett litet slag. Till den stora passionen Amerikansk Fotboll, som drivs i Nordamerikas troligen mest välskötta proffsliga NFL, med de största TV-kontrakten, de häftigaste arenorna och närvaro med lag i alla de stora amerikanska metropolerna. Vilket är då det mest framgångsrika proffslaget i amerikansk fotbollshistoria?

Green Bay Packers, från Green Bay i Wisconsin. En stad i Umeås storlek har inte bara ett lag i denna proffsliga av gigantiska ekonomiska proportioner. Nej, de har det mest framgångsrika laget i historien, med 13 nationella mästerskap, det senaste år 2011. Hur är det möjligt och kommer de att kunna fortsätta med detta?

Först och främst delar Green Bay och regionen passionen för sin sport på samma sätt som Övik och Ångermanland delar passionen för MoDo och ishockey, men otroligt viktigt för den här historiken är dels ett undantag från NFLs regler som säger att en NFL-klubb får ha max 32 ägare.  Green Bay Packers har mer än 360 000 aktieägare (!). Dels så är det så att av de i dagsläget cirka 5 000 000 aktierna som givits ut får en enskild aktieägare inte äga mer än 200 000 aktier. Ingen utdelning ges, ingen notering på en börs finns och inga tydliga privilegier förutom att få vara med på bolagsstämman finns. Den här strukturen hindrar effektivt majoritetsägare, spekulation i kurser eller att man tankar kontanta medel ur klubben via utdelningar eller skuldsättnings- och räntearrangemang.

Aktiebolaget finns till för att finansiera exempelvis arenabehov och skapa ett starkt band mellan supportrar, regionen, staden och dess lag – Packers.

http://www.packers.com/community/shareholders.html

http://prod.static.packers.clubs.nfl.com/assets/docs/2011shareholder-history.pdf

I Sverige har IdrottsAB antingen börsintroducerats eller riktats mot ett fåtal investare. Att aktivt undvika notering, samtidigt som man försöker få supportrar, ångermanlänningar och lokalt näringsliv att gå in som ägare i ett tänkt MoDo Hockey AB är en modell som man skulle vara först med, till min kännedom. Man kan inte rakt av kopiera Green Bays juridiska lösning, men även svensk aktiebolagslagstiftning innehåller möjligheter till förbehåll som antingen dödar omsättningen i aktien helt, eller gör förvärv så pass segdragna att spekulation i kurser eller kring uttankning av medel via utdelningar hart när omöjligt.

Ett sådant är bestämmelserna om Samtyckesförbehåll i ABLs fjärde kapitel, som mer eller mindre förpassar frågan om överlåtelser av aktier till bolagsstämman. Detta, samtidigt som man avstår från notering av kursen dödar i min värld förutsättningarna för att klubben skulle övertas av en cynisk spekulant. Fler möjligheter finns, men min poäng är att svenska IdrottsAB hittills varit inriktade mer på att vara ”flashiga” än att ha ett djupare tänk bakom sig kring vad man vill uppnå med en bolagisering. En bolagisering i denna riktning som jag beskriver ovan skulle vara intressant även innan RF avskaffar sin ”51%-regeln”.

Mitt tänkta syfte med detta skulle då i första hand vara att locka ett antal tusen personer och något hundratal lokala företag som kan köpa alltifrån någon bråkdel av en promille i bolaget till kanske uppemot 1-2% av det totala antalet aktier. Det kapital som frigörs borde vara i området kring några 10-tal miljoner kronor och fick jag bestämma skulle de användas till en extra amortering på arenalånen och därmed sänka räntor samt ordinarie amorteringar, vilket ger  oss andrum ekonomiskt och förhindrar att den lokala befolkningen ser snett på MoDo i besparingstider för kommunen i övrigt. Vi som bryr oss om MoDo och kan stötta ekonomiskt i någon omfattning går helt enkelt in och tar ett ägaransvar i det. Den beslutande makten skulle med den lösning jag beskrivit ovan inte flyttas till ett färre antal personer jämfört med dagens 10-tal på årsmötet. Det skulle troligen bli fler personer på plats på en bolagsstämma där dessutom var och en har ett tydligt ägarintresse att försvara.

För att återknyta till den inledande rubrikens parentes – mitt resonemang rör MoDos elitidrott och möjligen juniorverksamhet. Knattehockeyn upp till gymnasieåldern ska självklart fortsatt bedrivas som en förening.

  1. Per Henrik LindblomPer Henrik Lindblom10-13-2012

    Intressant. Men vem är Björn W?

    • David LindbergsonDavid Lindbergson10-13-2012

      Han hade tidigare sin blogg på Modoiter.se. Som du märker har han en del kunskap om annat än hockey, ett inslag på sidan vi uppskattar.

  2. Gunnar SvenssonGunnar Svensson10-13-2012

    Tala om utförlig beskrivning om hur svensk idrott både fungerar och är uppbyggd. Detta borde många läsa. För tyvärr så är det få som vet hur det EGENTLIGEN fungerar. Det finns många förtroendevalda och tjänstemän i Elitklubbarna som t. ex. inte kan skillnaden på Hockeyligan och Svenska Ishockeyförbundet. Lika gäller många journalister.
    Så tyvärr blir det ibland konflikter eftersom många inte kan den demokratiska processen.

  3. Björn WBjörn W10-13-2012

    Hej,
    Tack! Jag är född under vårt första guldår, ursprungligen från Husum, men bor sedan ett bra tag tillbaka i Skåne. Är civilekonom och jobbar med skattefrågor på ett större företag inom hemelektronik. Mitt efternamn är detsamma som det som finns på konditoriet på södra sidan om Sandöbron (dock inget känt släktskap). Skriver under det här namnet då jag nog är mer känd så på nätet och jag inte har några drömmar om att jobba som yrkesmässig skribent i framtiden. Eller…det finns förstås ett pris för allt. :-)

  4. Björn WBjörn W10-13-2012

    Finns för resten på @bjwas på Twitter.

  5. Per Henrik LindblomPer Henrik Lindblom10-14-2012

    Utmärkt Björn, i avseenden. Hoppas du inte väljer att gå i ide innan björkarna fått musöron!

Lämna en kommentar