Under måndagen presenterade Modo Hockey bokslutet för säsongen 11/12, under rubriken ”MODO Hockey på rätt väg”. Modoiter.se har fått äran att ta del av Björns tankar kring det presenterade bokslutet. Björn är, som många vet, inbiten Modoit men han är också utbildad ekonom och har under många år följt Modo Hockeys ekonomiska förehavanden.

Björns gästkrönika kring ekonomin kan ni läsa här nedanför.

**********

Så fick vi då se ekonomiskt facit för säsongen 2011-2012, eller om man så vill – det brutna räkenskapsåret 2011-05-01 – 2012-04-30. Inledningsvis får jag som vanligt uttrycka uppskattning för att MoDo faktiskt publicerar fullständig årsredovisning i pdf-format på sin hemsida samtidigt som man släpper nyheten ifråga. Detta är något som är relativt ovanligt i svensk lagelitidrott och skänker ett sken av proffsighet.

Årsredovisningarna har i sin utformning sakta men säkert blivit allt mer spartanska de senaste åren. De långa utläggningarna från administrativ och sportslig personal har krympt ihop och blivit korta texter nedknackade i Times New Roman utan bildmaterial. Inte för att det är något en ekonom sörjer särskilt mycket, men sannolikheten för att locka en icke särskilt intresserad läsare blir givetvis mindre på detta sätt.

Vi bjuds på en förvaltningsberättelse signerad ordförande Göran Ericson samt VD Anders Trollsås som har ett ganska tydligt sportsligt fokus, vilket känns lite underligt då sportchef Markus Näslund ger sin syn på det sportsliga på nästa sida. Desto mer underligt blir detta då vi i den osignerade texten ”Framtida utveckling” får veta att ”…ledningen tillsammans med all övrig personal utarbetat en affärsplan för perioden 2011-2014”. I affärsplanen ska tydligen en av slutsatserna vara ”Affärsplanen lyfter tydligt fram den befintliga bolags- och finansieringsstrukturen som en stor risk i framtiden. Ansvaret att äga och driva en arena som Fjällräven Center i en i sammanhanget liten stad som Örnsköldsvik, är en tung belastning. Vi arbetar aktivt med att finna lösningar för att minska föreningen MODO Hockeys risk”.

Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt att vara medlem i en förening som år 2004-2006 valde just denna bolags- och finansieringsstruktur (och jobbade aktivt för den i flera år dessförinnan). Min uppfattning är att MoDo, med sina medlemmars tysta eller aktiva medgivande, som förening valde att starta ett arenabolag, uppföra en evenemangsarena för närmare en kvarts miljard kronor, vilken både Örnsköldsviks Kommun, Länsstyrelsen Västernorrland, EU och privatpersoner gick in i med ekonomiska åtaganden. Den nuvarande ledningen i MoDo borde i mina ögon ha mycket mer att säga om den här utvecklingen till sina medlemmar än vad som tagits upp i den här årsredovisningen.

Vilka ingångsvärden fanns till affärsplanen? Vilken syn på marknaden, konkurrenter och det egna arbetet har man i dagsläget? Det handlar självklart inte om att man ska avslöja vinstmarginalen på varmkorven i arenan – men nog förtjänar medlemmar och supportrar lite bättre information än så här, när man de facto från nuvarande lednings sida hintar om att man skulle kunna göra sig av med uppemot 93,7% av de tillgångar (räknar då med samtliga anläggningstillgångar, vilket är några % för högt, jag vet) vi har i koncernens balansräkning.

Jag har själv lekt med tanken på en försäljning av arenabolaget vid ett tidigare tillfälle, men det är i rollen som privatperson och enskild bloggare. Vem som helst har all rätt i världen att förkasta en sådan idé från mig, surfa vidare och inte tänka mer på det. När tankegångarna kommer från föreningens ledning och styrelse bör dock en diskussion tas med dess medlemmar.

Jag har sakta men säkert blivit allt negativ till att bedriva elitidrott i form av den klassiska svenska ideella föreningen, på grund av undermålig ägarstyrning och –granskning. Ovanstående är ett klockrent exempel och jag är själv inget undantag från min pessimistiska syn.  Jag kommer inte att vara på plats vid årets årsmöte och höja min röst mot en avyttring av delar eller hela arenabolaget, trots att jag varit medlem sedan 1988. 99% av ni som läser detta kommer inte heller att vara det. Svenska elitidrottsklubbar är inte ideella föreningar längre, de är tjänstemannastyrda verksamheter som på sin höjd kan påverkas med karismatiska och färgstarka personer i den av årsmötena utsedda styrelsen. Påverkan som då självklart kan gå både åt det positiva och negativa hållet. Blir det ingen bättring i föreningsdemokratin och tjänstemännens syn på de som betalar deras löner så hoppas jag faktiskt på att 51%-regeln inom svensk idrott avskaffas och föreningen på sikt säljs ut till privata ägare. Mer om detta i senare texter.

Resultaträkning

Jag köper inte föreningens bild av att MoDo skulle vara ”på rätt väg” som nyheten presenterats idag. Ökningen i Nettoomsättningen som trummas ut är för koncernen som helhet 6,9 Mkr från föregående år. Bidragande faktorer sägs i förvaltningsberättelsen ha varit ökad biljettförsäljning från slutspelet, medan man längre ner i samma text påstår att omsättningsökningen kommer från ”…ökade reklamintäkter och biljetter och kringförsäljning i samband med seriespel”. Inte helt glasklart, med andra ord – men jag väljer att skriva upp den sista meningen på kontot för dålig korrekturläsning.

Oavsett vilket så hade Sverige som helhet under perioden en inflation i KPI på cirka 1,0%, omsättningsökningen för koncernen var cirka 5,5% och vi vet att man hade både ytterligare en hemmamatch i grundserien jämfört med föregående säsong, samt tre slutspelsmatcher med nästan 20 000 sålda biljetter. Souvenirförsäljningen tycks slutligen ha bottnat och planat ut kring 4 Mkr, men det ska noteras att man återigen hade en underlig hantering av souvenirsortimentet vid säsongsstart. Varför finns inte det nya sortimentet, till dess väsentligaste delar, på plats ett antal veckor innan säsongsstart och varför tillåts detta fortgå? Medlemsantalet vände återigen nedåt, men håller sig över 3 100, vilket inte är oävet, men mervärdet med att vara medlem är otydligt för mig. Det är något jag betalar och kommer att fortsätta göra. Oavsett borttagen papperstidning (eller blir det en ny, hemsidan ger ett sådant besked i skrivande stund?), misslyckade satsningar på e-postutskick och avsaknad av seriös medlemssektion med exklusivt material på hemsidan.

På kostnadssidan kan vi notera att posten ”Råvaror och förnödenheter” fortsätter att sjunka och har nu gått ned med cirka 20% sedan toppnoteringarna för några år sedan. Här görs ett allt bättre jobb, det är svårt att säga något annat om det. Posten personalkostnader fortsätter givetvis att öka. Det är ju det elitidrott handlar om, att sakta men säkert kunna höja lönerna för bollsportsbegåvade 22-åringar och det är så vi vill ha det. När dessutom den närmast oavbrutna expansionen av den administrativa personalen som pågått sedan 2006 avbrutits (minus 2 personer i medeltal under året), så borde detta tyda på att större möjligheter att dirigera om intäkter till spelartruppen faktiskt frigörs.

Sammantaget så blir dock omdömet att MoDo inte har någon mätbar organisk tillväxt i omsättningen, utan den är till stora delar ett resultat av fler matcher på hemmaplan än fjolåret. Totalt sett 4 hemmamatcher ytterligare för a-laget är 14,8% fler matcher, men detta genererade enbart 5,5% mer i omsättning. Att säga att MoDo är ”på rätt väg” är därför alldeles för optimistiskt, om man inte har grundsynen att MoDos affärsmodell är dömd att misslyckas och det enda som går att göra är att minska blodflödet och hålla ut så länge som möjligt.

MoDo måste öka sin omsättning. Sälja fler biljetter, sälja fler halsdukar, se till att souvenirsortimentet finns på plats innan säsongsstart, finna vägar att tjäna pengar på egenproducerat material på hemsidan, se till att sälja ut all reklamyta i arenan innan säsongsstart, underlätta för samtliga människor i upptagningsområdet att ta sig till och från arenan i samverkan med kollektiva transportmedel, utnyttja arenan till fler arrangemang av varierande storlek och karaktär, se till att inte sätta för höga biljettpriser i förhållande till vad den lokala arbetsmarknaden kan klara av samt enormt mycket mer.

Jag skulle föredra att man pratade mer om dessa saker och vad man faktiskt gjort åt detta de senaste åren istället för att fokusera på att man är utsatt för en risk, när vi själva valt att sätta oss med den risk som arenaägandet innebär.

Balansräkning

Risktagandet som hittills tagits upp i texten är såklart den skuldfinansierade arenan, i dagsläget återstår 90,2 Mkr i skulder till kreditinstitut, samt 52,8 Mkr i övriga långfristiga skulder. För att exakt på öret kunna utröna skulden som är hänförlig till arenan behövs Arenabolagets kommande årsredovisning, men det är korrekt att säga att cirka 30-35 Mkr av de ursprungliga skulderna för arenan amorterats av. Det motsvarar cirka 17-20% av de ursprungliga skulderna för arenan inom en tidsrymd av 6 år och det är en ganska habil prestation. Topplånet hade varit borta med marginal, om vi ska det i privata bostadslånstermer.

Det bokförda värdet på arenan är i dagsläget 153,4 Mkr, men med de senaste årens resultat i åtanke borde det snart kunna ifrågasättas. Tydligen är arenabyggnaden i behov av att dess huvudsakliga hyresgäst går till minst semifinal i SM-slutspelet i ishockey för att generera en vinst och frågan är då hur man ska kunna övertyga en potentiell köpare om att hosta upp det bokförda värdet, eller helst mer ändå.

En försäljning av arenan skulle också med all sannolikhet innebära en högre hyra för föreningen och den måste ställas i relation till minskade ränteutgifter samt uteblivet finansieringsbehov för arenans framtida investeringar.

Det egna kapitalet naggades i kanten av årets förlust och uppgår för koncernen till endast 6,6 Mkr, för föreningen till 7,6 Mkr. Det finns helt enkelt inget utrymme kvar för sportsliga misslyckanden längre om vi inte ser någon organisk omsättningstillväxt i övrigt. Ett missat slutspel och plats i ingenmansland (plats 9-10 i tabellen) skulle kunna leda till en riktigt allvarlig situation. En nedflyttning innebär troligen att hela organisationen får stöpas om (läs: bantas medelst yxa).

Sammanfattning

Överlag är jag riktigt oroad över föreningens sätt att på egen hand driva sin omsättning och på lång sikt självständigt finansiera sin verksamhet. Jag är genuint orolig över att vi kommer att gå från att vara en verksamhet som är subventionerad av Ö-viks skattebetalare till att alltmer finansieras av desamma. Dessa skattebetalare som redan betalar ett allt högre pris för kommunens riskkapitalverksamhet i energibranschen.

Visst, hela Sverige fick en arenaboom och tidigare outnyttjade intäktskällor ledde till en boom i omsättningen i först ishockeyn och nu alltmera även i den allsvenska fotbollen. Det kan helt enkelt vara så att MoDos utveckling är en del i en allmän avmattningstendens. Jag vill gärna tro det, men samtidigt så räcker det med ett besök i Fjällräven Center och titta på dess tomma reklamytor, dåligt skötta souvenirshop eller bara den där känslan av att man sitter 100 mil bort och känner att klubben i ens hjärta faktiskt skulle kunna få mer pengar av mig om de försökte, via hemsidan eller utskick. Via bättre avtal med Hockeyligan som ger större möjligheter att erbjuda riktat mediamaterial till de egna supportrarna, exempelvis.

Känslan av att det går väldigt snabbt att komma till en tankegång om avyttring av hela eller delar av arenaägandet, samtidigt som rutinerna för souvenirinköp verkar vara väldigt svåra att ändra på, eller att man under flera års tid höjde biljettpriserna i en ort som tappade arbetstillfällen och total lönemassa skänker också en oroande magkänsla.

Ska Öviksborna antingen betala för MoDo via skattsedeln eller säsongsbiljetten? Varför får jag inte en känsla av att MoDo vill och försöker dra in mer pengar från oss utomsocknes supportrar?

Men jag glömmer självklart allt när Macke dragit in de där sista 2 NHL-backarna och vägen mot den tredje mästerskapsflaggan inletts i höst.

I stort sett…