Juniorhockey ur ett föräldraperspektiv

Linus Sandin i färd att höja SM-bucklan. Foto: Nathalie Andersson

Patric Sandins son Linus i färd med att höja SM-tecknet för J18 tidigare i våras. Foto: Nathalie Andersson

Hockeypappan Patric Sandin med familj tog flyttlasset från Uppsala upp till Örnsköldsvik i samband med att äldsta sonen Linus kom in på hockeygym. Modoiter.se tog ett snack med Patric med fokus på vad det egentligen innebär att vara engagerad hockeyfarsa till två elitsatsande söner.
– Det är ren glädje att få följa med pojkarna, säger Patric om sin tillvaro i Örnsköldsvik.

Flyttlasset från Uppsala gick för två år sedan då familjen med sönerna Linus, 18 år, och Rasmus, 14 år, köpte hus i Örnsköldsvik. Pappa Patric följer hockeyn från nära håll och finns allt som oftast att hitta på Fjällräven Centers läktare vid Modos matcher.

Familjen är alltså inte härifrån regionen, ni flyttade upp i samband med att Linus kom in på hockeygym?
– Ja, vi är ifrån Uppsala och anledningen till att vi hamnade här uppe i Örnsköldsvik är egentligen enbart hockey. Vi kollade lite på olika alternativ och i samband med att Linus var uppe på ett fystest så hittade vi ett hus. Då var det bara att ringa frun och säga att nu har vi köpt hus i Ö-vik, skratt.

Även Linus yngre bror Rasmus följde med i flytten upp för att lira i Modos ungdomslag. Hur gick diskussionen inom familjen när ni tog beslutet att flytta upp?
– Det blev ganska spontant och något som bestämdes över ett par dagar bara faktiskt. Frun bor kvar och arbetar i Uppsala och veckopendlar hit upp. Så vi har gjort det här enbart för killarnas skull kan man säga.

Vad var det som gjorde att det blev just Modo och Örnsköldsvik?
– Hockeyn har blivit så stor del av våra liv så när Linus fick chansen att komma in på hockeygym här så kände jag att jag inte kunde bo 50 mil ifrån hockeyn. Jag ville följa med upp för att få vara med om resan.

Fanns det några andra alternativ med i bilden?
– Ja, det fanns ett par andra alternativ också. Men när vi var här uppe och fick presentationen, träffade Micke Sundell på hockeygym och Modos storstjärnor så kändes det väldigt klart när vi fick förfrågan från Modo. Linus hade ett par andra alternativ, men inget som var i närheten av Modo.

Hur stor betydelse tror du att Modos storstjärnor har när det kommer till att locka hit unga spelare?
– Jättestor, det är jag helt övertygad om. Men framför allt var det konceptet som Modo lade fram som gjorde att vi föräldrar kände oss otroligt väl omhändertagna. Vi fick möjlighet att kolla in anläggningen, titta på staden och alternativ för boende. Det var proffsigt rakt igenom.

Ni är som sagt från Uppsala. Modo har fått ett rykte om sig att rekrytera många unga talanger utanför sitt eget upptagningsområde, hur ser du på det?
– Jag tycker faktiskt inte att det är så himla många utifrån om man tittar. Det rör sig kanske om tre-fyra stycken i varje årskull. Det här snacket att man tar så mycket utifrån, jag tycker inte riktigt att det stämmer.

Men man har bra scoutingverksamhet, du har Jocke Grundberg i Stockholm som vi hade lite kontakt med. Han dyker upp på alla matcher där nere och kan verkligen alla killarna. Det känns väldigt seriöst på det viset.

Om du skulle beskriva vad det innebär att vara den engagerade hockeyförälder du är. Vad får du och frun göra för uppoffringar i vardagen för att kunna åka runt och följa sönernas framfart på isen?
– Det är ju tid och pengar, det är den biten. Jag vill inte göra något annat. Hade jag råd och tid skulle jag vara ännu mera med ishockeyn. Det är tid och pengar som är den stora uppoffringen, annars kan jag inte säga att det är någon uppoffring alls. Det är ren glädje att få följa med pojkarna.

Vad är det roligaste med att ha närheten till sönernas hockeyäventyr här uppe?
– Dels att följa hur de utvecklas naturligtvis, men även den sociala biten med de andra föräldrarna. Vi har riktigt bra sammanhållning tycker jag.

Har du hunnit skaffa dig några bekanta utanför hockeyn?

– Inte utanför hockeyn ska jag säga, det är i och för sig några arbetskompisar då. Men i övrigt är det mest hockeyföräldrar man umgås med.

Kan du beskriva sammanhållningen i föräldragruppen när ni ger er iväg på resa?
– Jättebra tycker jag. Nere i Almtuna med 96:orna hade vi en fantastisk sammanhållning. När vi kom upp hit till Modo trodde vi nog att det skulle vara lite mera utspritt, men jag tycker det har varit väldigt bra de gånger vi har varit iväg. Trevliga middagar och umgängeskvällar, bra sammanhållning på läktaren. Jag är egentligen lite förvånad över att det varit så bra. Det är ju ändå lite tävlan och rivalitet mellan killarna.

När det kommer till just konkurrensbiten, kan det bli känsligt?
– Så är det väl. Först och främst är du intresserad av hur det går för din egen son, självklart. Det tror jag alla föräldrar skulle säga, men för den skull så måste man ju som förälder runtom laget ändå kunna umgås på ett bra och trevligt sätt och kunna lämna hockeybiten utanför. Det tycker jag fungerar otroligt bra i vår föräldragrupp.

I våras satt du och många andra Modoföräldrar på läktaren i Södertälje där J18-laget vann SM-guld. Vad känner man som pappa i det ögonblicket när sonen som kapten får höja bucklan?
– Vi sa lite på skoj i början av säsongen när vi fick reda på att Linus skulle få bli lagkapten; tänk dig om du någon gång där i april får höja SM-bucklan, vilken grej. Sedan har det där följt med under säsongen och förhoppningarna växt. När han till slut också fick lyfta bucklan så får jag säga att tårarna rann. Helt makalöst och fantastiskt kul. Ett stort ögonblick, verkligen.

Linus har brorsan Rasmus i Modos U16-lag. Vad tror du det betyder att de har varandra nu när de flyttat upp hit till Örnsköldsvik?
– Jättemycket. Det är väldigt olika som individer där Linus har dragit med Rasmus mycket. De umgås på fritiden, tränar tillsammans och har en trygghet av att ha varandra.

Om vi tittar lite på vad som kan vara något av hockeyns baksidor – det är en förhållandevis dyr sport. Är det något ni påverkats av under resans gång?
– Ja, dyrt det är det verkligen. Sedan är det väl så att man kan välja lite själv vilken nivå man vill lägga det på. Vi har valt att skicka pojkarna på det vi kan, hockeyn har kommit först och vi har lagt de pengarna som behövts för att de ska få den hjälp de behöver. Så det har blivit några dyra resor och så vidare, men där väljer man lite själv. Vi har haft turen att kunna göra det här, men det är inte riktigt bra att det är så pass dyrt som det är.

Har du varit med om att någon har fått bromsat sin satsning på grund av ekonomiska skäl?
– Nej, faktiskt inte. Inte i de lag i Almtuna och Modo som vi har varit med i. Men det finns väl en anledning till det också, jag tror att det kanske är de som har resurser bakom sig som hamnar i den här sortens föreningar med elitverksamhet.

Hur mycket kan klubben hjälpa till ekonomiskt?

– Upp till U16 är man på egen hand, men här uppe i Modo till exempel är det förmånligt från J18 och uppåt.

Det är klart att det kostar ändå, men det är inte alls i närheten av vad det skulle kosta att spela i till exempel Almtunas J18. Vi har det väldigt bra här uppe i Modo.

Hockey är en materialsport i många avseenden. Är det mycket fokus i tidiga åldrar att ha den bästa tillgängliga utrustningen och så vidare?
– Lite grann så är det, men jag tycker ändå inte att det är lika farligt här uppe i Modo som det var nere i Uppsala. Vi har en ny kille från Almtuna i Modo U16 nu till exempel och det första han reflekterade över när han gick in i omklädningsrummet var att ingen brydde sig om vilka skridskor eller handskar han hade, det var mer fokus på personen. Det är en lite annan mentalitet här uppe än i storstäderna, det är det.

Hur tycker du att man som förälder ska förhålla sig i ett sådant läge när barnen frågar efter nya grejer?
– Jag har alltid hävdat att så länge de väljer hockeyn i första hand så har de fått det de vill ha. Men om dagen kommer då de väljer att till exempel spela tv-spel före att åka på träning, då blir det mera medelgrejer.

I en elitsatsning utsätts man redan i tidig ålder för konkurrens och utslagning. Hur förbereder man sig som förälder för sådant?
– Tack och lov så har båda sönerna presterat på en bra nivå och inte drabbats för någon utslagning ännu, men visst har vi förberett pojkarna på att det kan komma bakslag. Det gäller att ligga på med träningen, vi kör alltid: ”träna mest, bli bäst”. Sedan tar saker tid. En del hetsar på, man ska vara jäkla bra redan när man är 18 år och så vidare. Vi har sagt att vi summerar när ni är 35 år så ser vi hur det har blivit, det är inte bråttom, ta det lugnt. Träna bra så kommer det bli bra. Förr eller senare kommer du att spela på den nivån du är värd. Det är den biten vi har tryckt på med killarna och förberett dem för.

Man har ett ganska stort ansvar där som förälder?

– Ja, jag lider med de föräldrar och spelare som blivit bortplockade från stadslag och sådana saker, det måste vara fruktansvärt. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle tackla en sådan sak. Det måste vara jättetufft, killarna brinner verkligen för det här.

Utslagningen kan ske vid väldigt tidig ålder också?
– Ja, jag är väldigt delad om den biten om det är rätt eller fel. Det är lätt att säga att det är rätt när man har sönerna på rätt sida, men tänker man sig in i den andra halvan så jag är inte så säker på att det är rätt väg att gå. Men nu är vi i en elitklubb och det finns andra jättebra alternativ för killarna som inte tar sig vidare härifrån och kan komma in bakvägen istället. Så jag tycker man ordnat det ganska bra från Modos håll med Örnsköldsvik Hockey och sådana saker.

Sedan kan det vara både på gott och ont att komma in i en elitklubb. Linus var kanske en av de sista in på intaget här uppe och då kan det vara många som man ska passera för att få chansen i J20 sedan och så vidare. Men det får man acceptera i en elitklubb.

Avslutningsvis tänkte jag höra mig för hur kontakten mellan spelaragenten och familjen ser ut.
– Agenterna har rätt att börja prata med spelarna samma år som de fyller 16 år och de kan vara väldigt olika till sättet. Vi har en ganska lågmäld agent som pratar om att: ”Linus, prestera så ska jag hjälpa dig”. Sedan finns det många andra agenter som vänder lite grann på det där och ska ”kratta” för sina spelare. De är mer gåpåiga och kan ligga på klubb och sportansvariga om sina spelare. Vi har valt att inte ha en sådan agent utan vill att prestationen ska vara det som avgör. Vi är jättenöjda med vår agent och har en bra dialog med honom.

Agenten hjälper till med allting egentligen, försäkringar, kan medla gentemot klubben och så vidare. Agenten kostar dessutom ingenting att ha förrän du skriver ditt första A-lagskontrakt. Jag tycker det är bra att man har en agent och kan lära känna agenten i några år innan det är dags att ge sig in i vuxenhockeyn.

Du jobbar själv som säljare, är det lite så agenterna jobbar också?
– Ja, det är klart de säljer in sina koncept och så. Man ska nog vara lite försiktig med den agenten man väljer. Att det finns en ärlig och bra dialog med familjen och så. Man vill gärna att de ska vara anslutna till SICO också. Det blir som en kvalitetssäkring.

Lämna en kommentar