MoDos 11 viktigaste matcher – Nummer 6: MoDo HK – Malmö IF, 1994-04-07

#6 Sankt Petersburg vid älven Mo

Spotify-soundtrack

Dags att sparka igång den avstannade bloggserien ”MoDos 10 viktigaste matcher” från Mod & Hjärtas blogg igen. Den uppmärksamme märker nu att serien ändrat namn till ”MoDos 11 viktigaste matcher” samt att denna match har samma nummer (6) som den senast publicerade matchen. Vad nu detta kan bero på lämnar jag till fantasin hos läsarna att lista ut. En inte allt för avancerad fantasi är det nog som krävs för att lösa gåtan.

Tidigare har alltså följande fem matcher presenterats i denna serie, samtliga här nedpetade en placering jämfört med när de först publicerades.

 

7: Örnsköldsviks SK – Alfredshems IK, 1938-02-21 – En efterlängtad missionär

8: MoDo HK – Djurgårdens IF, 1998-03-26 – Thomas O-Tvivlaren

9: MODO HK – Timrå IK, 2007-03-18  Att koppla en TIK

10 MoDo AIK – IF Troja-Ljungby, 1985-02-28 – En vältajmad räddning

11: Alfredshems IK – IFK Nyland, 1958-02-02 – Avstampet

Dags då för matchen som innehåller mitt personliga favorit-MoDominne, matchen med Kempehallens högsta vrål och matchen som fick den siste tvivlaren att inse att föreningen fått fram en spelare som kunde bli en av de största i sportens historia.

Annars var ju säsongen 1993-94 under grundserien inte alls lika spektakulär för framgångstörstande MoDo-supportrar som den föregående, 1992-93, hade varit. Markus Näslund hade lämnat och under föregående säsong hade man fått se MoDo i serieledning under perioder, grundseriematcher med över 6 000 på läktarna, juniorspelare i seriens poängligetopp och i slutändan en klar slutspelsplats med en femteplacering, den bästa sedan 1987-88 och Ulf Sandströms genombrottssäsong. I kvartsfinalen hade det tagit slut mot Percy Nilssons Malmö, med 1-2 i en 3 matcher lång serie. Den första matchen, i Malmö Isstadion, är en av de mest spektakulära som spelats i svensk ishockeys historia och ett av Peter Forsbergs stora mästerverk. Matchen slutade 9-6 till MoDo trots att Malmö inlett direkt med en 3-0-ledning i första perioden och fortfarande efter två perioder hängde i med en 5-4-ledning. I de två därpå följande matcherna skulle dock inte det unga lagets energi räcka till.

Percys MIF var antitesen till hur Tore Erkén, Sture Andersson med många flera hade byggt upp MoDo sportsligt efter degraderingen 1984 och de många tunga åren i övrigt på 80-talet. Byggmästaren hade öppnat sin plånbok på ett sätt som idag inte alls är ovanligt, men då – i slutet av 80-talet gav en tydlig konkurrensmässig skillnad och en av Elitseriens namnmässigt sätt finaste laguppställningar någonsin. Peter ”Pekka” Lindmark, Raimo Helminen, Mats Näslund, Robert Svehla, Peter Sundström, Matti Pauna, Timo Blomqvist, Robert Burakovsky hör alla hemma i en uppräkning av Elitseriens största spelare och de var alla delaktiga i MIFs framgångar under den första delen av 1990-talet. Ishockeyn i Malmö var för övrigt något som stod i stark kontrast till hur staden i övrigt utvecklats under den här tiden. Jättevarvet Kockums lades ned under 80-talet, likaså den SAAB-fabrik som byggdes på samma område efter bara något år i drift. Stadsdelar i ytterkanten drabbades hårt av socialt förfall och från kriget i forna Jugoslavien kom många flyktingar. I stadsbilden syntes många ”bombhål” efter rivningar på 60-talet som sedan aldrig hade utnyttjats. Endast någon mil bort fågelvägen låg tvåmiljonersstaden Köpenhamn och en dryg mil bort universitetsstaden Lund, men mentalt var dessa städer lika nära Malmö som Ö-vik var geografiskt. Inte ens stadens stora stolthet, MFF, tycktes längre intressera invånarna, endast några tusen närmast sörjande följde matcherna på den ödsliga betongskålen från 1958 – Malmö Stadion.

Några hundra meter bort på Eric Perssons väg var dock ishallen med en kapacitet på 5 800 personer allt som oftast full när Percys bygge spelade. Malmö IF hade fram till 1972 varit just MFFs hockeysektion, men flyttats ut ur verksamheten av samma fotbollshövding som gatan genom Stadionområdet numera var döpt efter. Malmö FF hade spelat ishockey i högsta serien redan 1958, samma säsong som Alfredshem gjorde sin första säsong på samma nivå och märkligt nog möttes lagen i en direkt avgörande allsvensk finalserie på våren 1990 när Percys satsning hade börjat bära frukt. I förlängning skickade Raimo Helminen in pucken bakom Fredrik Andersson, Percy bolmade på fet cigarr och MoDo fick rädda sin elitseriestatus i den därpå följande kvalseriens sista omgång.

Hårt då det inträffade, men början på en klassisk rivalitet mellan nord och syd i serien, plånbok mot egenproducerat samt rutin mot ungdomlig entusiasm. Dessutom var det en kamp mellan de 2 föreningarnas starka män- Tore Erkén och Percy Nilsson, som mot förmodan skulle gå och bli personliga vänner i slutändan. Lika prestigelöst hade ju inte umgänget med exempelvis Färjestads hövding Glennert fungerat för Percy.

Säsongen 1993-94 bjöd på väldiga svängningar för MoDo, i ena matchen kunde man slå Rögle med 8-3 för att sedan åka till Göteborg och torska med 2-7 mot Västra Frölunda och därefter leverera den klassiska 10-3-segern borta mot Brynäs, allt inom loppet av sju dagar. Inför sista grundserieomgången var man tvungen att spela minst oavgjort hemma mot HV71, för att inte samma HV skulle stjäla den åttonde och sista slutspelsplatsen. Det gick vägen med ett nödrop, 1-1 och ett HV-skott som ven förbi MoDo-kassen i de sista sekunderna. Tommy Töpel lottade sedan MoDo mot seriesegrarna Leksand, ett Leksand som längtat hett efter ett guld sedan 1975 och förlorat finalen 1989 mot Djurgården.

Tyvärr för Leksand så tog i just denna kvartsfinalserie den troligen mest dominanta prestationen av en enskild spelare i SM-slutspelets historia sin början. Med två bortasegrar och seger i förlängning i den fjärde matchen i Kempehallen, matchhjälte Ulf Ödmark, krossades Leksands dröm och enstaka tillresta Leksandsfans kunde ses stilla gråtandes på läktarna. I semifinalen fick MoDo möta finalmotståndarna från 1979, Djurgården, som hade slagit ut Leif Boorks Frölunda i sin kvartsfinalserie. På den här tiden spelades slutspelet efter ett givet slutspelsträd, vilket gjorde att MoDo (8:a i tabellen) och Djurgården (5:a) möttes i den ena semifinalen medan seriens 2:a (Brynäs) och 3:a (Malmö) i den andra. Detta förargade Brynäs tränare Tommy Sandlin så pass mycket att han med eget argumenterande lyckades avskaffa slutspelsträdet och få till stånd omlottning efter kvartsfinalerna, så att de kvarvarande topplacerade lagen från serien under kommande säsonger alltid skulle lottas mot de sämst placerade kvarvarande lagen. I min mening en av Tommy Sandlins mest futtiga ageranden – att avgöra ett svenskt mästerskap med ett slutspel har aldrig handlat om sportslig rättvisa – det handlar om extra intäkter och en spektakulär, mediamässig avslutning på varje säsong. Hade Sandlin värnat sportslig rättvisa så skulle han givetvis förespråkat att dela ut guldmedaljerna till seriesegrarna. Den i det här fallet småaktige Sandlin fick dessutom kassera in en förlust i semifinalen mot Malmö.

Semifinalserien avgjordes i bäst av tre matcher, till skillnad från kvartsfinalens och den kommande finalens fem matcher. MoDo kopplade ett järngrepp direkt efter att Magnus Wernblom kvitterat Djurgårdens 1-0-ledning och Peter Forsberg sedan avgjort i förlängning inför 13 416 åskådare (66 mer än Globens officiella kapacitet).  Inför en utsåld Kempehall defilerade man sedan enkelt hem en finalplats med 5-2 som slutresultat och Peter Forsberg som siste målskytt i tom kasse. Utan Markus Näslund hade nu Niklas Sundström och Magnus Wernblom börjat blomma ut, veteraner som Lars Byström, Erik Holmberg med flera levererade helt plötsligt några av sina finaste matcher under karriären och i mål var Fredrik Andersson helt plötsligt av landslagsklass igen. Dock överskuggades de alla av den ännu inte 21 år fyllda Peter Forsberg. Under slutspelet skulle han komma att göra 16 poäng, i det skedet tangerat rekord i SM-slutspelets historia. Under säsongen vände han matcher, stal matcher och återuppväckte matcher som MoDo inte borde ha haft en chans i.

När sedan MoDo chockstartade i den första finalen borta mot Malmö, 6-3-seger efter hat-trick av Lars ”Bysse” Byström och tre poäng av Peter Forsberg var manegen krattad för en av de största kvällarna i Kempehallens historia. De 4 210 biljetterna som fanns tillgängliga via förköp tog slut på 37 minuter. Utanför förköpsstället Folkan Bio stod en kö på flera hundra meter och rapporter om sittplatsbiljetter för 2 500 kronor på svarta marknaden cirkulerade. Den officiella publiksiffran angavs till 6 333. 33 personer över maxkapacitet, men alla vi som var där har nog en känsla av att det var närmare 7 000 personer i hallen. Gången framför Lilla Stå var proppfull och över räcket hängde tätt packade åskådare. Mellan sarg och läktare stod säkert några hundratal människor som flytt trängseln på de båda ståplatsområdena. Spelarentré i ljuset av röd-vit-gröna spotlights, röda saftblandare i taket och i högtalarna Survivors ”Eye of the Tiger”. Messmörspaket i plastpåsar som kastades upp på läktaren av spelarna för att glädja sponsorn NNP. Ja, jag behöver nog inte göra mer, rent textmässigt, än så för att ta dig tillbaka.

Malmös rutinerade lag hade helt klart insett allvaret och pumpade på framför Fredrik Andersson med 29 skott under ordinarie matchtid mot MoDos 21. Peter Sundström gav Malmö ledningen efter 5:19 assisterad av hockeyadel som Mats Näslund och Raimo Helminen. Malmö spelade hela tiden hårt och drabbades av fyra tvåminutersutvisningar i den första perioden (Robert Svehla tog två av dessa). När målskytten Sundström satt sig i utvisningsbåset hittade Peter Forsberg fram till en fritt stående Lars Byström vid högra stolpen med en märklig kombination av slagskott och passning. Byström snubblade in pucken och ställningen var 1-1 efter första perioden. I den andra perioden inledde Forsbergs nemesis Daniel Rydmark med att raka in pucken i tom bur efter att Mikko Mäkelä snappat upp en retur på ett skott av Roger Öhman. Drygt två minuter senare fick Forsberg pucken alldeles innanför blålinjen och skjuter ett hårt lågt skott förbi  Roger Nordström, via Ricard Perssons klubba. Firade gjorde han genom att kasta sig våldsamt mot plexiglaset bakom Nordströms mål. Roger Hansson kontrade sedan in 3-2 för Malmö efter 7:11 och de 2 personer som höll kvar MoDo i matchen var Forsberg och en fantastiskt spelande Fredrik Andersson som gör den ena svettiga räddningen efter den andra. Vid 15:20 tar Peter pucken bakom kassen och spelar in den bakom sin egen rygg, den skarvades av Andreas Salomonsson till Lennart Hermansson som kvitterar till 3-3 med ett skott i krysset.

Tredje perioden blir en nervpärs och med endast 20 sekunder kvar av ordinarie tid sågar sig Forsberg igenom på högerkanten och lyckas nästan forcera in det som skulle ha blivit segermålet. I den fjärde och femte perioden missar sedan Malmö minst åtta givna lägen innan det är dags för Lars Jansson att snappa upp en puck alldeles innanför egna blå, avancera några skär, se röd #21 vid offensiva blå, dra iväg Kempehallens vackraste smörpassning någonsin (nä, försök inte argumentera emot detta) till Forsberg som snappar upp den precis vid blå, tar 2-3 lätta skär och trycker upp ett skott i högra krysset bakom Roger Nordström. 16:52 in i den femte perioden. Forsberg snubblar in i planket samtidigt som en bra bit över 6 000 personer skriker rakt ut i en ljudorkan som verkar vara i sekunder, minuter, timmar. Forsberg kommer på fötter, bakom sargen står en äldre man och bankar frenetiskt på plexit i något som liknar chocktillstånd.

MoDo, som under de senaste 10 åren hade varit föremålet för spaltmeter av initierade och logiska analyser av hockeyjournalister som förklarade varför hockeylaget från lilla Ö-vik snart skulle vara borta från Elitserien och ersatt av lag från orter som Malmö, Norrköping, Örebro och Landsbro (jo, faktiskt) hade nu istället ledningen i en SM-final med 2-0 i matcher mot Sveriges dyraste hockeylag. Till stora delar organiserat av en kille uppvuxen någon kilometer från hallen, som stått på läktaren, spelat med juniorlagen och sålt matchprogram på a-lagsmatcher. Nu hade han varit delaktig i sitt lags alla fyra mål i den andra SM-finalen på hemmaplan inför en fullsatt hall och fått supportrarna att döpa om villaområdet Hörnett till ”Foppaland”.

Att det sedan var tre matcher kvar av finalserien har liksom inget alls med detta att göra, symbolvärdet för varje MoDo-supporter av det här slutspelet och framför allt den här matchen var redan på plats när Forsberg hade orkat resa sig upp, buffat bort Andreas Salomonsson och saligt tittat upp mot taket, jublande med armarna rakt uppsträckta i den hall han spelat i sedan knattelagen.

Bestående resultat av matchen för  föreningens framtid:

Den dramaturgiskt sett häftigaste matchen som spelades i Kempehallens och Kempevallens 68-åriga hockeyhistoria. En gigantisk moralhöjare för hela föreningen kring vad man kunde åstadkomma med egen spelarutveckling. En rejäl vitamininjektion till en hel generation nya MoDo-supportrar som snart skulle komma att vänja sig med slutspel, välfylld Kempehall och nya SM-finaler. Förväntningarna från supportrar och sponsorer åkte upp på en annan nivå, jämfört med det gråa 80-talet.

MoDos slutspel 1994, Del 1 (tyvärr utan ljud)

 

 

 

 

  1. bj21bj2112-22-2011

    Som jag ha väntat åsså sover jag fullständigt när den äntligen kommer. Har säkert skrivit det förr men jag måste få skriva det igen. Du är en dj… på att i skrift skaka liv i en slumrande hjärnverksamhet. Nu ser jag fram emot fortsättningen och då gärna med en liten blänkare hos Hockeysnubbar. 😉

  2. bj21bj2112-22-2011

    Där var den! Jag visste det! I länken med de ljudlösa klippen. När Foppa skarvar på leksandsskridsko i mål. Brukar nämna den för folk (även om de inte vill lyssna). Är helt övertygad om att varje moment i det målet har en kunglig baktanke!

  3. bj21bj2112-23-2011

    Eftersom jag rent musikintresserat är en produkt av åttiotalets syntare eller hårdrockare så kan man väl säga att min musiksmak är lite onödigt smal. Därför finns det väl egentligen ingen anledning för mig att kommentera din låtlista Björn… Men jag gör det ändå. Är inte GES väldigt mycket förknippat med 1994 även om vm-bronset togs både efter os-guld och sm-silver?

Lämna en kommentar